Små små steg

 En tanke eller fler...

Det här hänt så otroligt mycket sedan jag blev sjuk i september 2020. Jag blev sjukskriven och trodde att jag skulle piggna till på några dagar!

Mycket har blivit bättre, men jag orkar inte som förut. Jag har fått stor hjälp på Falköpings sjukhus med smärtrehab, ett team med specialister på långvarig smärta men också stor erfarenhet av hjärntrötthet. För mig är hjärntröttheten det som påverkar mig mest, värken i kroppen kommer på andra plats då den är "enklare" att göra något åt.

Jag har mått skit under den här perioden men också funnits bättre dagar, men alltid kännt ett hopp och att jag lär mig väldigt mycket om mig själv på vägen.

Så tacksam över att jag jobbat så mycket med mitt inre tidigare år innan jag blev sjukskriven för annars tror jag inte jag hade orkat med denna resa och tagit till mig den hjälpen jag får, så bra som jag faktiskt gör.

Jag känner hopp i att jag lär mig så mycket för min egen del i vad hjärntrötthet och värk/smärta i kombination kan ställa till med men att jag också får ännu mer förståelse i hur andra som har fibromyalgi eller annan kronisk smärta har det.

Jag har hittat många mindre förändringar och en del större saker som hjälper men framförallt att lära sig att lyssna, vara flexibel från ena dagen till den andra. Det går inte att hålla sig till en plan om kroppen skriker, då får man tänka om. Det funkar inte jämnt men de dagarna blir fler.

Jag har mött flera motgångar med oförståelse från vården men inte en enda gång när jag varit hos smärtrehab. Där vet dem vad man går igenom och gör upp en personlig plan för att hjälpa en att göra jobbet själv, lite enklare. Dem är ett stort stöd!

När man är sjuk och det inte riktigt syns utanpå jämnt får man ofta höra att man inte blir trodd på, det gäller ju många sjukdommar. Det som inte syns finns inte? Men att bara fråga, lyssna och tro på det personen säger som om det vore fysiskt synligt är ju inget svårt. Det finns inte många människor som skulle söka hjälp för hitta på eller överdriva, vem vill vara sjuk liksom?

Jag skriver det igen, jag är så glad för att Att jag stod på mig, att jag letade upp ett smärtrehab så att jag sen äntligen kunde få en remiss dit och äntligen få prata med människor som har jobbat med patienter som genomgår samma eller liknande som jag. Det kändes verkligen som mitt sista hopp, jag kommer ihåg att jag sa det till min man. Får jag inte hjälp där vet jag inte om jag orkar kämpa mer. Då hade nog faktiskt min inre glöd försvunnit lite som jag jobbat så hårt med tidigare. Då hade jag nog blivit riktigt deprimerad. Tack för att jag orkade lite lite till och kämpade mig till att få denna hjälp. Min man hittade den där sista orken i mig och gjorde att jag vågade tro på att denna gång skulle jag få den hjälp jag behöver utan att kriga.

Ska det vara så här? Jag vet inte, jag tycker inte det. Jag tycker att man ska bli sedd och hörd, bli tagen på allvar, även om prover visar okej och man inte vill döva sina symtom med diverse mediciner så ska man inte behöva skaffa hjälp på egen hand om man ber om hjälp? Man ska inte behöva tjata sig till det heller. Det borde inte bero på vilken läkare man träffar, det borde finnas en plan? Det kanske finns en plan? Ja många tankar och frågor men jag är evigt tacksam att jag har kämpat så att jag har fått rätt hjälp tillslut.

Det är inte jätte stor skillnad i min hjärntrötthet eller i min värk, men det jag lär mig är sätt att kunna hantera det. Att välja bort saker som förvärrar och hjälpa med saker som gör det bättre. Det jag går igenom passar såklart inte alla som har liknande besvär men många tror jag skulle bli hjälpta att få en bättre livskvalité och hur mycket är inte det värt om man har kronisk smärta?

Wow jag är så inspirerad av de som jobbar i smärtrehab teamet. De har blivit fina förebilder för mig, helt vanliga människor som vill hjälpa och som sitter på mycket kunskap, men med mycket vilja tror jag främst.

Jag ser ljust på framtiden, funderar självklart på när jag ska orka med att börja arbeta igen men försöker att vara mer i nuet och ta små steg fram. Jag har flera idéer på vad jag ska kunna arbeta med och längtar efter att komma dit. Jag vet inte hur mycket det kommer bli det får framtiden visa för jag förstår att det kommer krävas mycket återhämtning, övningar, lugn, planering osv även i framtiden för att min kropp inte ska skrika högt och ge upp. Det är inget som kommer att gå över eller försvinna helt men jag kommer hitta sätt att göra det så bra som möjligt och även kunna få in jobb som funkar för mig.

Man kan jobba på en miljon olika sätt så jag hoppas och tror att jag hittar något som blir hållbart för mig.

En kombination av lättare lugn massage, mindfulness, meditation, varma stenar, fibromassage? Detta går i mina tankar just nu, något jag verkligen brinner för, men vi får se när jag har ork över till det. Det har i alla fall inte tagit slut på idéer och det är jag glad för!

Jag fortsätter att jobba på med mig själv i små små steg så får vi se vad nästa år har att erbjuda. Försöker hålla modet uppe och njuta av julafton.

Ha en fin Jul och lyssna innåt och på varandra 💖

Kärlek & ljus Moa