Vad väcker det för tankar i dig?

De nämner i början hur otroligt framgångsrik denna man varit (läs i pengar) och hur han sen har landat i att framgång inte behöver vara förknippat med att prestera bäst, tjäna mest! Utan han har hittat in till sig själv värderar sig själv på ett nytt sätt och sprider det till andra utan att säga att han är bättre än någon annan. 

Så tolkar jag samtalet hitils i alla fall. Jag fick pausa för min hjärna gick igång och ville ha ur sig massor av ord. Mer än hälften har ja redan glömt. Detta jag skriver nu kanske är en procent av allt som dök upp i mig. 

Jag tänker på alla som är hemma och inte kan jobba, som jag också är. Hur mycket vi mäter värde i det. Så länge jag går till mig själv, landar i min kropp, lyssnar inåt och släpper pressen från utsidan då ser jag att jag är värdefull. Att jag är okej precis som jag är. Jag känner mig modig och stark utan att behöva göra någonting. Min hjärna med alla 1000 tankar som kommer på en gång kan jag acceptera för där och då behöver jag inte göra något annat än att sitta med dem, de 1000 tankarna, min kropp som gör ont, känns stel, min trötthet men också min vilja, min kreativitet, min kärlek och lycka, min tacksamhet över allt. Ja du fattar allt ryms just där och då. 

Så blickar jag utåt och där krockar det. Prestationskraven som kommer när jag kikar runt omkring mig. I telefonen på sociala medier jämnför jag utan att jag själv tror att jag jämnför mig med andra. Det känns lite i magen när jag ser någon bild av vad andra gör som inte jag orkar, jag har släppt mycket på sånt här med jämförande men det finns där och dyker upp lite här och där utan att jag har lagt så stor vikt i det. Radion, man möter någon med fina kläder, nyheterna, kikar i en tidning där jag lockas till någon fin pryl och så vidare. Jämförelse kan jag alltså hitta överallt och jag vill inte säga att det är något fel med det. Jag tänker bara att om vi alla hela tiden måste prestera och bli bättre på allt, ha mer av allt och att det är normalt. Det är vad "alla" strävar efter mer eller mindre.

Hur lätt är det inte då att inte känna sig lika bra och värdefull när man inte klarar mer. Man hänger inte med "normen", man måste backa, ge upp, börja om, hitta sitt eget tempo. 

Samhället är ju uppbyggt på att vi alla ska framåt uppåt och går något lite snett eller man inte orkar mer så ska man snabbt upp på banan igen? Livet funkar ju inte alltid så. 

Jag önskar att värdet på människor inte mäts i pengar och status jag önskar de som inte orkat klättra har samma värde som de som lever efter "normen" och orkar med det.